Ytor

Idag var jag och såg länsmuséets utställning med konst av Lars Lerin. Det är bara några dagar tills allt ska plockas ner och jag hade nog missat det helt om inte en vän tagit med mig dit. Akvareller har för mig nästan alltid varit mest dimmiga landskap och det jag har sett har sällan sagt något speciellt till mig. Det var därför mycket givande att se något så annorlunda som Lars Lerins konst! Visst fanns där flera dimmiga landskap - kanske är de svåra att undvika helt? - men verken var ändå mycket mer än vågräta dimslöjestreck.

Första halvtimmen gick åt till en guidad visning, med muséets personal. Jag uppskattade en del fakta, men tyvärr var guiden lite för begeistrad och jag fick associationer till någon som vill sälja någon alldeles fantastisk bil. Guiden berättade flera gånger om sina egna tolkningar och associationer och jag fick nästan panik av att få hennes bilder förprogrammerade i mitt medvetande, innan jag själv fått möjlighet att skapa mig en uppfattning.

Trots guidningen var det en mycket trevlig visning. Jag uppskattade att verken inte satt bakom glas. Även om jag knappast tryckte min svettiga näsa mot akvarellpappren så var det befriande att se dem direkt. Glas filtrerar kanske inte synintrycken så mycket som mer svårgreppbara känslor. Det var oväntat skönt, hur som helst.

Guiden påpekade flera gånger att konsten inte alls var mörk, även om den var just mörk. Hon försökte påpeka ljusa sidor även av de mörka bilderna. Men tänk om konsten just är mörk? Tänk om den är rent helvetisk nattsvart? Hur mycket vi än hoppas att Lars Lerin ska kunna hitta mer ljus i sitt eget liv så känns det för mig fel att filtrera skildringar av hans svårare tider genom förhoppningar om ljus! Jag hoppas han kommer kunna måla friare och ljusare i framtiden, men uppskattar de skildringar av sitt liv han redan valt att visa.

Bland de stora fantastiska vyerna från Lofoten och den i natten nästan lite ensamt välkomnande bensinmacken så hittade jag två mindre verk som jag fäste mig vid. Det var två ganska enkla mycket gula bilder på ansikten där åtminstone det ena sov. Färgvalet gjorde att jag inte riktigt kunde avgöra om människan sov eller var död. Texten sovande gav någon sorts ledtråd, även om också det ordet kan smaka på olika sätt.

Jag är glad över att jag fick ta del av några av Lerins bilder. Det hade varit synd om den chansen gått mig om intet! Kanske låter jag också som den där bilförsäljaren när jag skriver detta. Men det är nog lätt hänt när en dag överraskar.