Gör något eget istället!

Enligt DN drunknar arbetsmarknadsminister Ove Littorin i upprepade interpellationsfrågor från socialdemokrater. Denna frågeonani har enligt Littorin tagit 3560 minuter från hans viktiga arbete och hans familjeliv har blivit lidande. Detta är inte politik utan sanktionerad mobbing! Att socialdemokraterna inte är speciellt vana vid oppsitionsrollen är uppenbart. Konstigare är att de helt verkar ha tappat förmågan att arbeta konstruktivt politiskt. I stället för att nybörjaraktigt kasta sten så borde de ägna lite tid till att försöka visa upp några trovärdiga alternativ och argumentera för dessa i stället för att jävlas med enskilda personer och orsaka ständiga farser i KU. Tyvärr fungerar den stora tystnadens politik - att inte ha eller säga något om egna planer och idéer - bra just nu.

Att strida mot ljuset och säga att det är gott.

Säga vad man vill om datorvärlden, men trots att många företag vill skrälla och synas så är den ändå ganska trygg. Microsoft har ännu en patchtisdag och rättar några av veckans alla hål, MMORPG:er växer så de knakar, Linux strävar troget på och några stycken står vid sidan av och är avundsjuka. Så händer ändå de där sakerna som får en att tappa perspektiven. Idag offentliggjorde Google att de, efter många års kramande av Wikipedia, ska lansera den egna siten Knol. Namnet ska komma från knowledge och innehållet ska komma från "experter" inom sina omdråden. För att ytterligare locka folk från Wikipedia så ska skribenterna tydligt kunna synas med sina namn och framför allt kunna välja att få reklampengar från reklam som visas i samband med artiklar.

En satsning som den här kommer säkert få både mediafokus och i slutändan skribenter. Google missar dock en av de viktigaste drivkrafterna bakom Wikipedia - att alla kan vara med och bidra. I flera år har hundra tusentals personer skrivit innehåll bara för nöjet och känslan av att vara med och bidra till något gemenskamt gott. I de fall som en allt för stor vilja lett till faktafel så har dessa rättats inom några minuter av andra. Allt detta har fungerat utan försök till ekonomisk förtjänst. Det Google helt missar är denna kollektiva korrektion - möjligheten att tro på något så länge alla har möjlighet att korrigera fel. Google kommer lita på skribenter, personer som avlönas med hjälp av annonspengar. Detta är inte långt ifrån systemet med Nordstedts uppslagsbok, Focus och Bonniers lexikon. Det innebär förmodligen vettiga artiklar, men det är köpta texter med i huvudsak en persons och ett företags sanning.

Gissningsvis kommer ingen finna vinning i att rätta en artikel som andra tjänar pengar på och ingen kommer bry sig om att skriva de där små härliga artiklarna som knappt aldrig hittas. Men än så länge finns Wikipedia och jag vet att om jag skriver något om glassmärket som bara skymtar förbi på vimplar utanför lokalen från TV-serien Tårtan från 70-talet så kommer det förr eller senare glädja någon. Mitt vetande fastnar där och någon kan ta vid. Jag blir inte rik, det löser inte någons problem, men det gör kanske någons dag lite ljusare. Konstigt att ett i övrigt ganska smart företag som Google väljer att strida mot detta.

Apoteksmonopol av dålig gammal vana..

Socialdemokraterna har i dagarna, med Ylva Johansson i spetsen, uppvaktat den borgerliga regeringen om att försöka få till stånd en kompromiss om Apotekets framtid. Enligt en TT-notis i bland annat DN säger sig Socialdemokraterna vara villiga att tillåta försäljning av en del receptfria läkemedel i handeln om regeringen samtidigt lämnar förslaget att helt släppa konkurrens fri 2009.

Den första frågan som slår mig är hur Socialdemokraterna skulle kunna stoppa det? Tänker de ställa sig framför hyllorna och försöka blockera dem för kunderna? Kanske kan de ta hjälp av LO-förbunden. De är ju vana vid att blockera saker i och med deras maktmissbruk mot småföretag. Jag antar att de egentligen menar att de inte tänker riva upp en kompromiss vid eventuell valseger 2010. Frågan är då hur sannolikt det är att de skulle våga att åter förstatliga ett avskaffat monopol?

Det fanns säkert en vinst med att en gång i tiden införa apoteksmonopol. Precis som med införandet av Systembolaget, när svenska folket en gång i tiden höll på att supa ihjäl sig, så fanns det säkert positiva effekter av att hanteringen av medicin skärptes upp. Men detta var väldigt länge sedan och frågan är varför vi behöver ett monopol idag? När frågan för några år sedan diskuterades i TV så sa den dåvarande socialdemokratiska socialministern förskräckt att utan apoteksmonopol skulle det bli rena vilda västern på pillermarknaden. Svenska folket skulle tydligen bli pillerknarkare och missären skulle hota runt hörnet. Frågan är då varför inget av detta har inträffat i något av alla de länder som saknar apoteksmonopol?

Det är för närvarande bara Sverige, Nordkorea och Kuba som har apoteksmonopol. Jag har tyvärr inte besökt de två sistnämna, men väl många andra länder. Inte i något av alla de länder jag har besökt har jag sett någon sorts vilda västern, några horder av pillerknaprande medborgare eller något socialt förfall på grund av bättre medicintillgång. Tror Socialdemokraterna att vi svenskar på något sätt är dummare eller mindre förmögna att ta hand om oss själva än medborgarna i så gott som hela världen? Varför måste vi kontrolleras på samma sätt som i P'yŏngyang?

Kanske beror Socialdemokraternas tjurighet mot ett avskaffat monopol på att de förväxlar begreppen tillgång och kontroll. Det finns inget som säger att ett privat apotek inte skulle ha samma kontroll som idag. Ett krav på utbildade farmaceuter inom personalen är fullt rimligt. En majoritet av medlemmarna i Farmaceutförbundet är dessutom positiva till ett avskaffat monopol. Att ge dessa mer frihet i valet valet av arbetsplats är ytterligare ett argument för att riva upp monopolet. Att dessutom ge mig och gemene man lite mer frihet och möjlighet att köpa huvudvärkstabletter när jag handlar mina övriga varor kan ju bara vara positivt!

Idag skriker pressen ut i kör att Slotts-fabriken i Uppsala läggs ner. De har i 90 år tillverkat senap och ketchup. Jag ser framför mig hur svenskar, med kaffe i vrångstrupen, rasar och förfasas över att tillverkningen nu flyttas till Polen. Alltid när sådant här händer så verkar folk fasa över att det anrikt svenska försvinner ur det svenska greppet. Denna konstiga och plötsliga livsmedelspatriotism blir ännu konstigare när det händer med varor som svenskarna aldrig eller, i bästa fall, sällan köper. När det gnälldes som mest över att Carlsberg skulle sluta tillverka Pommac året runt och främst satsa på högtider så frågade jag en del muttrande vänner om när de senast köpte en flaska Pommac? Då blev de alla tysta.

Så länge jag kan minnas har jag hört folk muttra över att Slotts varor är rätt tråkiga och att ungefär vad annat som helst är bättre. Det ska bli spännande att se om tongångarna ändras nu?

Tillverkningen av Slotts varor ska nu flyttas till Polen. Kanske blir de bara bättre av flytten? Kanske är det dags att för första gången på många år prova deras produkter, för att se om de på något sätt blivit lite mer intressanta av kulturutbytet?

Produktplaceringsöverskott

Igår gjorde jag åter misstaget att se en svensk dussinactionfilm. Det var ännu en film i Beck-serien, en av alla massproducerade polisserier. Det var åter en film med ganska korkade poliser, växelvis inne på polisstationen - som numera alltid verkar finnas i någon sorts högteknologiskt parkeringshus med stora platt-TV-apparater på väggarna - och växelvis satt i bilen på väg mot någon att fråga ut.

Efteråt förbannade jag mig ännu en gång, över att jag då och då blir naiv och tror att svensk actionfilm ska vara i alla fall lite mer raffinerad än den amerikanska dynga som pressas hit av Hollywood. När jag tänker mer på det så är det nog tyvärr tvärt om. Själva handlingen är oftast lika banalt dålig oavsett ursprungsland, men på en punkt är de amerikanska filmmakarna lite mer finkänsliga - nämligen otyget med produktplacering.

Produktplacering finns i så gott som alla filmer numera och det är okej och kanske rent av lite underhållande om det görs bra och med glimten i ögat. Det är okej att James Bond får någon rolig leksak som inte bara går att ringa med, utan också kan styra bilar och döda skurkar. Men svenska filmmakare verkar inte förstå gränserna och vikten av måttlighet. De verkar inte förstå att det blir både löjligt och overkligt när ett märke får för stor dominans i filmen.

I Beck-filmen jag såg igår körde väldigt många Toyotas lyxmärke Lexus, oavsett om det var skurk eller polis. Just detta kan också ses i exempelvis Livvakterna och Den tredje vågen. Lexus har i Sverige en marknadsandel på 0.39% och prisbilden är rimligen betydligt över genomsnittlig köpkraft för i alla fall poliserna. Med det i tankarna känns det lite overkligt att så gott som samtliga kör märket. Sony Ericsson har i Sverige större marknadsandel för sina telefoner än Toyota har med Lexus, men även här känns något fel när alla i svenska filmer använder märket. Och även om Polisen rimligen kan ha koncernpolicy att använda just det märket så känns det overkligt att poliser gång på gång hittar allt listigare sätt att använda mobilkamera och andra funktioner för att få grepp om skurkarna. Till detta kommer mobilsystemet stora osäkerhet. Är det troligt att poliser eller skurkar använder det så öppet för känsliga operationer?

Kanske har producenterna till de massproducerade actionserierna inte tillräckligt stor kärlek till filmen och sitt yrke för att tänka på sådant här, men för min del blir slutresultatet ungefär lika overkligt som Kalle och chokladfabriken. Skillnaden är att det ändå går att gilla den sistnämnda.

Publicistnoja

Senaste veckorna har det i Sverige stormat runt bloggar och nyheter på nätet. Framför allt är det möjligheten för vem som helst att kommentera saker på nätet som varit i blickgånget. Det började delvis efter att en medarbetare på Svenska Dagbladet blev förtalad och Carl Bildts blogg fick en rasistisk kommentar. Dessa saker togs naturligtvis bort så fort de upptäcktes, men det är just det, att det var efter och inte före som en del grupper nu kritiserar.

SvD:s fackklubb, bland flera andra, föreslår nu att alla diskussionskommentarer ska förhandsgranskas innan de publiceras. Detta innebär att läsarna inte längre kan tycka direkt, utan att allt måste få gillande från en anställd som agerar åsiktsfilter. Detta skulle troligen innebära slutet på en ganska ny företeelse. Att läsare direkt kan känna sig delaktiga och bidra till debatt och nyheter. Det skulle innebära en återgång till hur det var förr, där tidningen kom från de stora tidningshusen och läsarna - så vida de inte var tillräckligt kända - fick nöja sig med att skicka in Veckans Ris eller Ros. Kanske är det precis det här SvD:s fackklubb med nostalgiska ögon ser tillbaka på?

Ytor

Idag var jag och såg länsmuséets utställning med konst av Lars Lerin. Det är bara några dagar tills allt ska plockas ner och jag hade nog missat det helt om inte en vän tagit med mig dit. Akvareller har för mig nästan alltid varit mest dimmiga landskap och det jag har sett har sällan sagt något speciellt till mig. Det var därför mycket givande att se något så annorlunda som Lars Lerins konst! Visst fanns där flera dimmiga landskap - kanske är de svåra att undvika helt? - men verken var ändå mycket mer än vågräta dimslöjestreck.

Första halvtimmen gick åt till en guidad visning, med muséets personal. Jag uppskattade en del fakta, men tyvärr var guiden lite för begeistrad och jag fick associationer till någon som vill sälja någon alldeles fantastisk bil. Guiden berättade flera gånger om sina egna tolkningar och associationer och jag fick nästan panik av att få hennes bilder förprogrammerade i mitt medvetande, innan jag själv fått möjlighet att skapa mig en uppfattning.

Trots guidningen var det en mycket trevlig visning. Jag uppskattade att verken inte satt bakom glas. Även om jag knappast tryckte min svettiga näsa mot akvarellpappren så var det befriande att se dem direkt. Glas filtrerar kanske inte synintrycken så mycket som mer svårgreppbara känslor. Det var oväntat skönt, hur som helst.

Guiden påpekade flera gånger att konsten inte alls var mörk, även om den var just mörk. Hon försökte påpeka ljusa sidor även av de mörka bilderna. Men tänk om konsten just är mörk? Tänk om den är rent helvetisk nattsvart? Hur mycket vi än hoppas att Lars Lerin ska kunna hitta mer ljus i sitt eget liv så känns det för mig fel att filtrera skildringar av hans svårare tider genom förhoppningar om ljus! Jag hoppas han kommer kunna måla friare och ljusare i framtiden, men uppskattar de skildringar av sitt liv han redan valt att visa.

Bland de stora fantastiska vyerna från Lofoten och den i natten nästan lite ensamt välkomnande bensinmacken så hittade jag två mindre verk som jag fäste mig vid. Det var två ganska enkla mycket gula bilder på ansikten där åtminstone det ena sov. Färgvalet gjorde att jag inte riktigt kunde avgöra om människan sov eller var död. Texten sovande gav någon sorts ledtråd, även om också det ordet kan smaka på olika sätt.

Jag är glad över att jag fick ta del av några av Lerins bilder. Det hade varit synd om den chansen gått mig om intet! Kanske låter jag också som den där bilförsäljaren när jag skriver detta. Men det är nog lätt hänt när en dag överraskar.