I DDR åkte ledningen Volvo

Öster om muren kostade en Volvo 244 ungefär 45000 Mark. Bilar från inhemska Trabant, eller lite lyxigare Wartburg, räckte inte riktigt till när statsledningen skulle visa upp sig utåt. Att som resten av världen, åka runt i svarta mercedesbilar från Västtyskland, var självklart helt otänkbart. I stället köptes det in volvolimousiner från Sverige. Sverige var inte riktigt DDR, men ändå inte väst. Sverige var inte en kommuniststat, men ändå lite som DDR.

I gamla Östtyskland har man i rask takt - kanske för fort - rensat upp sitt förflutna och anpassat sig till omvärlden. När jag funderar på det Sverige jag upplevt under 32 år, så undrar jag om inte vi är mer kvar i dåtiden än vad folket i forna DDR är idag. Här har vi fortfarande ett samhälle där det parti som nästan fullständigt styrt landet sedan mellankrigstid har förankrat sin makt i stora delar av statsapparaten. Det finns organisationer och anknytningar till Socialdemokraterna i nästan varje branch. Som medborgare finns det möjlighet att leva nästan ett helt liv inom rörelsen. Förutom hela folkhemsapparaten så handlar man på Domus, försäkrar sig på Folksam, utbildar sig på ABF, spelar bingo med PRO och begravs av Fonus. Utöver detta finns många dolda kopplingar. Ett av få företag som har tillstånd att driva lotterier i Sverige, A-lotterierna, med spel som Spero, Kombilotteriet och Drömresan, ägt av Socialdemokraterna och SSU. Inkomsterna från lotterierna går direkt till att finansiera deras verksamhet. Varje år innebär detta ungefär 80 miljoner, eller ca 40% av budgeten, till partiet. Till detta kommer alla tusentals trogna tjänstemän i statliga och kommunala myndigheter som sedan länge i första hand arbetar enligt Socialdemokraternas visioner. Det är kanske synd att inte vi också hade en mur att riva mellan oss och omvärlden! Vi hade kanske varit friare då?

Jag såg idag den lysande tyska filmen Das Leben der Anderen (De andras liv). Den handlar huvudsakligen om hur livet var i ett DDR där en fjärdedel av befolkningen var informatörer åt Stasi. För andra gången såg jag Martina Gedeck dö dramatiskt. Hon är mycket bra på det! Filmen var lysande och skådespelarinsatserna var i klass med den också fantastiska Elementarteilchen (Elementarpartiklarna). Det är bra att världen då och då får en påminnelse om hur vidrigt livet snabbt kan bli när samhället börjar göra avkall på friheten, för samhällets bästa. Det är nog lätt att med nostalgiska ögon se tillbaka på trabanter, Spreewaldgurke och gröna övergångsställegubbar med hatt, samtidigt som man glömmer hur otäckt skört livet blir när hela ens existens genomsyras av osäkerhet.

I Sverige kände vi oss nog, trots kallt krig, ganska trygga. Men också här förekom kartläggning av oliktänkande. Även i Sverige fanns informatörer som avlyssnade, förföljde och rapporterade. När ska vi gräva tag i vår egen historia? Tyvärr leds det här landet allt för ofta av de som minst vill att sanningen ska komma fram, de som ledde ett land som inte var DDR men ändå inte helt olikt. Och så länge det är så, så är vi lyckligt ovetande - för samhällets bästa.